Djur
2011-01-27 
14:50:17 av:tuffatjejerluktardiesel
Niklas, Maxxum och hans kattdotter CVX (Modellen efter Case Maxxum. Fyndigt va)
Men kallas för CVHäxan då hon är arg av sig. 
Katterna bodde med mig på förra stället i Umeå. Men nu är dom hos P3. 
haha. ser kanske lite mystiskt ut. 
Ja vad jag vill säga med detta blogginlägg.. hmm ja säg de ;)
Kategori - Traktorer
Kommentarer - (0)
Kommentera här 
Bm 36:a camping
2011-01-25 16:52:44 av:tuffatjejerluktardiesel
Kategori - Traktorer
Kommentarer - (0)
Kommentera här
De ska va husvagn ;)
2011-01-25 16:41:16 av:tuffatjejerluktardieselDen här ideèn kom Sven-Inge "Traktormannen" Larsson på att man kunde göra :D
Kategori - Traktorer
Kommentarer - (1)
Kommentera här
Några traktorracebilder från Döviken 2010
2011-01-25 16:28:59 av:tuffatjejerluktardieselFotograf: P3 the Hjalmarsson
Haha. Jag e så jävla kass på traktorrace. Landa som en gråsäl hela tiden i sitsen ;)
Copyright©2011tuffatjejerluktardiesel.blogg.se
Kategori - Traktorer
Kommentarer - (0)
Kommentera här
Historien om Victor´n
2011-01-16 15:58:56 av:tuffatjejerluktardieselDom finns både som Bolinder-Munktell Typ230 Victor eller som Volvo T230. Detta kom av att man kunde köpa dom både hos Lantmännen Maskin och fick då en Grön/Orange-Röd BM Victor. Eller så köpte man den hos Volvo och fick då en rödlackerad Volvo T230.
Denna Victor köptes ny från Volvo av Henry Hilmersson på gården Stockholmsbråten strax utanför Götene i Skaraborgslän.
Traktorn levererades till Hilmersson den 21/12-59 och användes på gården där han hade mjölkdjur.
Hilmersson brukade Victorn fram till 1966 då han bytte in den på Rose´ns Maskinfirma mot en ny BM Buster 400.
Nästa ägare till Victorn blev Folke Svensson som hade gård några mil från Hilmersson. Hos Svensson stannade Victorn ända till 1978. Svensson använde också Victorn på sin mjölkgård. Möjligen som andra traktor.
Efter 1978 så lämnar Victorn Götenetrakten och sälj norrut.
År 2003 blir traktorsamlaren Richard Öhman i Helgum utanför Sollefteå erbjuden att köpa en Victor som stod nersjunken på en åkerkant i Viksjö mellan Helgum och Sundsvall. Öhman köper traktorn och tar hem den till museet. Men eftersom dom har hästar hemma på gården så uppkommer behovet att använda Victorn till att dra höpressen.
Motorn sitter dock fast eftersom det läckt in vatten genom avgasröret under dom år den stått stilla ute på åkern.
Men efter lite diesel i cylidrarna och bearbetning med slägga och en träbit så lossnar kolvarna och motorn monteras ihop igen med original toppackningen. Otroligt nog så startar Victorn om än dock med ett enormt vevhuskomp.
I detta skick får Victorn tjänstgöra som diversetraktor på gården samt stå som objekt inne i museet.
Sommaren 2005 blir jag bekant med Richard och börjar hjälpa till lite på museet och på kördagarna som han arrangerar på somrarna. Redan första gången jag körde Victorn så föll jag för den. Har ju vuxit upp med ljudet av dom här hemma på byn.
Jag började nämna för Richard att jag ville köpa Victorn men det var tvärstopp. Så jag fick nöja mig med en del småturer runt museet o lite körning kring kördagarna. Men det som störde var just hur illa motorn gick. Röken ur avgasröret var kolsvart och stank svavel i mängder. Sen började den bli mer o mer svårstartad med åren.
Men så hösten 2010 fick jag äntligen överta Victorn. Jag började direkt att planera för en motorrenovering eftersom att allt annat var i bra skick.
Goda vännerna Åke Eliasson o Marianne Kihlgren hjälpte mig o Richard att byta foder, kolvar och vevlager. Toppen lämnades in och helrenoverades. Även spridarna fick nya spetsar och provtrycktes hos en bekant.
Nu går Victorn otroligt fint i motorn och jag har kört den runt på museiområdet flera ggr så att fodren ska få slitas in på ett bra sätt.
Efter de här så började jakten på att finna reghandlingarna så att jag skulle kunna registrera in den.
Med lite detektivarbete så fick jag tag i brorsonen till Henry Hilmersson. Rolf Hilmersson lyckades dock inte finna några uppgifter om traktorn, men tipsade om en traktorsamlare i trakten som hette Håkan Albertsson.
Albertsson nappade genast och började forska om Victorns öden. Han kontaktade sonen till Folke Svensson som var andra ägaren. Denne Jörgen sökte också efter regnummer eller dylikt men utan resultat. Men så kom hans hustru på att i en gammal skänk fanns en del papper kvar efter Folke Svensson. O där hittade man ett försäkringsbrev med regnumret på. BINGO!!!
Albertsson kontaktade mig direkt och jag fick skriva ner ECN 894. Detta var ju mycket glädjande för nu kunde jag leta reda på originalhandlingarna och återregistrera Victorn.
Jag blev nyfiken och skickade ett sms till Transportstyrelsen bara för att se vad numret fanns på idag. O döm om min förvåning när det står: TR. Volvo T230 1959 års modell. I TRAFIK!!!!!!!
Alltså Victorn var fortfarande inregistrerad!!!
Jag ringde till registrerade ägaren som fanns i Viksjö där Richard Öhman köpt traktorn 2003. Han svarade glatt att jo visst fanns papperen kvar. O han hade låtit den va kvar i registret ifall "pöjken" körde efter vägen med den.
Han hade väntat i alla år att Richard skulle hämta dom.
Ja detta är en lite förkortad historia om min Volvo T230. Nu kommer den att finnas här på gården och få utföra lite lättare sysslor. Om inte annat så kan man ju starta den o lyssna på de härliga ljudet o ta en tur runt byn.
Gästbloggare: Ola Viklund (Veterantraktor-Ola) www.traktorveteraner.se
Kategori - Traktorer
Kommentarer - (0)
Kommentera här
God fortsättning på det nya traktoråret ;)
2011-01-16 14:35:35 av:tuffatjejerluktardieselJag har varit lite off ett tag- inget speciellt har hänt heller förutom plugg.
Idag tittar jag på den här filmen och skriver om Spanska inbördeskriget. Lite svårt att hänga med i svängarna bara:
http://www.youtube.com/watch?v=WH9J48jlUE0&ob=av1e
Kan även tipsa om en väldigt bra dokumentär som heter "Inget jävla joll" av Jonas Sima. En berättelse om Ruth Sundström i Tevansjö, Hälsingland. Ja hon är verkligen en beundransvärd girlpower gumma :)
Inget jävla joll!
Berättelsen om Ruth
Med Ruth Sundström, Tevansjö, Hälsingland.
Redan som tonårsflicka fick Ruth Sundström börja hjälpa sin far med skogsbruket i byarna Enskogen, Finneby och Tevansjö i norra Hälsingland. I det här väldiga skogsriket var byarna efter andra världskriget fortfarande befolkade av kolare, huggare, flottare, timmerkörare – i dag är Ruth den enda som bor året runt i skogsarbetarbyn Tevansjö. Skolor i bygden är nedlagda, butiker stängda, människorna har flyttat eller dött ut. Om somrarna kommer sommargästerna till de annars övergivna gårdarna, ofta är de ättlingar som vuxit upp här och har rötter i bygden. Ännu är inte dessa ödsliga trakter helt dödförklarade.
Ruth är född i Enskogen 1939. Tidigt fick hon hjälpa till på gården där man hade kor, hästar, gris och höns. När Ruth är ungefär sexton år börjar hon arbeta i skogen som huggare. Inte ens vid den här tiden hörde det till vanligheten att kvinnor ägnade sig åt fysiskt skogsarbete; oftast jobbade kvinnorna som kockor. Men detta passade inte Ruth: ”Laga mat åt en massa karljävlar, nä, då högg jag hellre!”
Ruth hade en stark kropp och ett bra psyke. Hon stod pall för påfrestningarna och utmaningarna. I skogskojorna kom hon att umgås med enbart karlar och snart lärde hon sig den manliga jargongen och de tuffa tagen. Hon anammade också karlarnas språk och kunde snart svära lika osande som arbetskamraterna.
Ruth har aldrig varit särskilt rädd av sig. Männen accepterade henne för att hon varken klev undan i arbetet eller försökte hålla sig utanför gemenskapen. Hon bevisade för dem att hon var en riktigt ”skogskarl”. Att Ruth dessutom svor värre än en borstbindare fann många lustigt – och gör så fortfarande.
Hon är beundrad: ”Ett jädrans duktigt fruntimmer!”
Fast om det var möjligt åkte hon hem från skogen om kvällarna, kan hon i dag berätta, och hemma behövdes också hennes tjänster, i ladugården och i hushållet. Den unga Ruth var definitivt inget manhaftigt fruntimmer. Hon var slank och söt och spänstig, en duktig skidåkerska likaså, som kunnat gå långt i tävlingsidrotten om det funnits tid och träningsmöjligheter. En facktidning uppmärksammade den unga skogarbeterskan och gjorde ett reportage. Det togs också bilder som visar en skönhet med den tunga motorsågen i högsta hugg!
Ruth hann efter folkskolan också med en kort vända till huvudstaden för att jobba som servitris på kafé Vetekatten på Kungsgatan. Hon hade lockats till Stockholm av en väninna. En vecka stod hon ut med att servera ”snobbiga stöckhölmare”, sedan bar det av hem till byn igen. ”Fy fan för Stöckhölm”, säger hon i dag med betoning på varje stavelse. Aldrig mer skulle hon sätta sin fot i ”fjollträsk”!
Småningom träffade hon Olle Eriksson från Tevansjö som var skogsarbetare som hon själv. Stor och stark var han och deras vänskap medförde att ingen längre vågade tramsa med henne i skogskojorna. De jobbade tillsammans i skogen tills Olle fick besvär med ryggen. Då började båda i stället att arbeta ett par år på en fönsterfabrik i Ytterhogdal. Olle och Ruth blev ett par, de flyttade ihop och efter många års samboliv gifte de sig. Men då hade Olle blivit sjuk och snart skulle han gå bort i cancer. Paret förblev barnlöst, vilket Ruth påstår sig inte alls sörja. Barn passar inte henne alls, hävdar hon.
Nu blev hon ensam i gården strax utanför byn Tevansjö, där mörkret är tungt om höstarna och snön kan vara meterdjup om vintrarna och gnistra grönt i den stränga kölden. Men här vill hon leva och här vill hon dö, ingen ska kunna flytta henne härifrån mot hennes vilja. ”Det får då bli med fötterna först!” Hon skrattar. ”Jag har bössan gömd under sängen och fan tar den som vill jävlas med mej och kommer hit objuden!”
Olle var yngre bror till den kända dokumentärfilmaren Erik Eriksson som hela sitt liv filmade skogsarbetarlivet i Norrland, framför allt i Västhälsingland och i hembyn Tevansjö. Men Erik flyttade till en annan by, Näsberg, där han länge bodde med sin mamma Tekla och där han på tomten timrade sin studio. Något omfattande umgänge mellan bröderna uppstod aldrig; och Ruth hade sina duster med den envisa och egocentriska svågern.
I den stora filmskatt Erik Eriksson lämnat efter sig finns också några filmsnuttar där Ruth Sundström, hans svägerska, finns med i ett par scener. Annars är Ruth inte en person som önskar exponera sig. Så det var knepigt för Jonas Sima att övertala henna att medverka i dokumentären om Erik Eriksson, ”Filmaren i Storskogen”, som visades i SVT i augusti 2009.
Dock visade sig Ruth vara ett fynd framför kameran. Hennes glada skratt, smittande berättarhumör, häftiga dialekt och saftiga kötteder i var och varannan mening gick hem i ”rutan” och fick tittarna att skratta.
Äsch, tyckte Ruth när hon fått beröm av människor som sett henne i TV och som hon mött på sina utflykter i kommunen: ”Jag bara är som jag är.”
Numera är Ruth Sundström pensionär. Hon sköter om sin gård, har skaffat sig mobila verktyg för snöskottning och ägnar sig för övrigt åt att fiska och jaga. Fortfarande kan hon ta fram motorsågen och fälla ett stort träd om det är nödvändigt.
Hon tillhör sedan länge ett jaktlag i trakten och är en erkänt god skytt och älgjägare som nedlagt åtskilliga djur. Hon väntar bara på att också få en björn i kikarsiktet.
Ruth är förbannad på folk ”söderut” och ”stockholmare” som daltar med vargstammen. Hon anser att vargen inte hör hemma i de svenska skogarna, dessutom äter den upp älgarna och rådjuren för jägarna. Hon är heller ingen större björnvän.”Möter jag en björn eller en varg då smäller det om jag får chansen!” säger hon karskt. Hon påstår att hon ofta sett spår av både varg och björn runt sina husknutar.
Ruth är en bra berättare. Men berättelserna ska komma på hennes villkor, det vill säga när hon har lust och finner det lägligt. Annars får det vara.
”Inget jävla joll nu!”, kan hon säga. Det betyder att hon ogillar om man är för närgången, alltför nyfiken och när frågorna blir för krångliga och tillgjorda i hennes tycke.
Annars är Ruth mycket sällskaplig – ingen enstöring alls – och hon bjuder gärna på mat eller fika med fem sorters dopp. En lunch hos Ruth blir ofta minst en trerätters.
Innerst inne oroar sig Ruth för framtiden och för hembygden. Hon är ilsken på skogsbolagens framfart i skogarna – ”det finns ingen riktig skog kvar” – och landets glesbygdspolitik – ”man har övergett och svikit landsbygden”.
Hon ser hur kvalitén på skogen blivit sämre – urskogen är borta sen länge – och att servicen i skogsbyarna försvinner. Människor tvingas flytta, endast äldre blir kvar och inga yngre flyttar in.
Hon vet om att hon är en av de sista av sin sort.
Filmen är producerad av Jonas Sima med stöd av Film Gävleborg. Medverkande Ruth Sundström, Jonas Sima, byborna Hilding och Sally Persson, Ingvar och Signe Jonsson, Erik Zettlund, samtliga Gåssjö. Foto Åke Åstrand, Tony Palm, Åke Palm. Ljud och redigering Jonas Sima. Postproduktion on line-redigering Björn Allard. Musik Bengan Janson, Björn Ståbi. Filminslag ur ”När storskogen föll” av Erik Eriksson, 1974-75. Inspelad 2009-2010 – filmens längd 38 min.
(Källa: www.sima.nu. Filmen går även att beställa där)
Kategori - Traktorer
Kommentarer - (0)
Kommentera här
Till bloggens startsida
Djur
Traktorer
Traktordelar
Juni 2014
