tuffatjejerluktardiesel

Den här uppgiften skrev jag igår- pluggar en kurs även som handlar om jordbruk och industrisamhälle i Hälsingland via Högskolan Gävle.


Östernäs sågverk-En industrihistoria i Ljusdal

Östernäs sågverk uppfördes i Ljusdal år 1886 och grundades av en man som hette Olof Olofsson. Den bestod då av en så kallad cirkelsåg. ”Verksamheten bedrevs inledningsvis av Handelsbolaget Östernäs Ångsåg”. Sågverksledare blev Jon Jonsson som bodde i Sjövästra, vilken hade stor betydelse för den framgång som sågen kom att få. Tio år senare rapporteras det att sågverket hade 44 personer som var anställda utav ledningen och ”sågen skulle sedan under mer än ett sekel vara en av Ljusdals största industriverksamheter”. Ägarbyten kom att ske under flera tillfällen i sågens historia.

Bränder var en stor risk gällande denna typ av industri. År 1907 kom själva såghuset att brinna upp och få konsekvenser som driftstopp, dock kom lagret av virke att undkomma elden. ”Det stora kapitalbehov som återbyggnaden medförde ledde till att ett aktiebolag bildades för detta ändamål- och därmed uppstod AB Jon Jonsson & Co.” Det bestämdes då att sågen återigen skulle uppföras och även få en del med hyvleri. Elektricitet kom att införas ”i såg, hyvleri och maskinhus samt elektrisk kraft i kapverket i brädgården.” Det investerades även i en generator för drift. Fler bränder kom att följa och år 1914 medförde det att brädgården kom att bli förstörd. Bolaget köpte senare upp flera byggnader för att utöka verksamheten- som det så kallade Bondhotellet och änkan Wallbergs fastighet. Även andra byggnader i närheten kom att rivas för att expandera marken vid sågverket.

”År 1918 såldes bolaget till Marma Sågverks AB.” Ett år senare kom ”bolaget att övergå till ett nytt konsortium, som sågens disponent JO Wådell hade lyckas bilda.” Sågverket kom att byta ägare igen-åtta år senare av ett ”nytt konsortium bestående av välbeställda bönder och skogsägare från Ljusdal och Järvsö”- en bland dessa var släkting till Jon Jonsson.”Åren 1927-1929 drabbades bolaget av en rad arbetskonflikter utan motstycke i bolagets historia. ”Dels blev det olika blockader och ekonomiska förluster. Bolaget var nu även medlem i Svenska Arbetargivareföreningen och Sågverksförbundet.      

Under depressionen ville man sälja sågen- men utan framgång. Vinsten kom då perioden var över- och det blev större efterfrågan och sågens framgång kom att fortsätta i tjugo år framåt. År 1963 kom sågverket återigen att brinna, vilket medförde att verksamheten kom att bli stillastående en lång tid och bli lidande för flera företag och samhället i övrigt. Därför kom många att bli intressera och involvera sig i dess återbyggnad och man ville utgå ifrån en ny modern standard. ”Driftstoppet inträffade under högkonjunkturen och när sågen till slut kom igång, började sågverkskonjunkturen att falla.” Tre år senare efter branden ville man att bolaget skulle gå i konkurs, dock fortsatte verksamheten i denna regi. Ljusdals köping ansåg att sågen hade stor betydelse och kom då att satsa en miljon kronor i den, fast detta då enligt bestämmelser från kommunen inte var godkänt enligt olika lagar, men ingen motsatte sig beslutet.

På 80-talet behövde bolaget större kapital. ”Det var en nödvändighet för att kunna behålla bankernas förtroende och erhålla en tillräcklig kapitalreserv för konjunktursvängningarna och kommande investeringar.” Vilket kom att ordna sig genom en nyremission. I slutet av denna period kom man även att genomgå en bolagisering och ”den 1 januari 1989 avskiljdes sågverksrörelsen till ett eget helägt dotterbolag som övertog namnet AB Jon Jonsson & CO.” Själva moderbolaget fick namnet Östernäs Invest AB och under början av 1990-talet kom företaget Allträ i kommunen att förvärvas av bolaget och bli ett dotterbolag. Sågverket kom att få både vinster och förluster genom de hög och lågkonjunkturer som fortgick fram till 1995. Man gick även samman med Färilasågen och namnet Midtimer kom att bildas på initiativ av Östernäs Invest AB, vilket resulterade att man i Östernäs sågade klentimmer och grövre timmer i Färila. Det gav goda vinster till en början, för att senare leda till ekonomiska problem i och med att den svenska kronan kom att falla gällande pris. Nu kom Mellanskog att ta över och bli den enda ägaren till Midtimer. I Östernäs Invest kvarstod efter försäljningen av alla rörelserna en kassa på drygt 12 mkr.[1] Sågverket på Östernäs lades ned i slutet av 1990-talet och därmed kom även byggnadslämningar att under 2010- jämnas med marken. På Ljusdals hemsida kan man läsa:.                            

Numera används en mindre del av området för timmerlastning samt upplag för värmeverkets behov. Under 2010 har alla gamla industribyggnader rivits och marken grovplanerats. Området är centralt beläget med Ljusdals handelscentrum samt kommunikationer i form av riksvägar och järnväg. Nu finns långtgående planer på att utveckla Östernäsområdet för att skapa en plats där människor kan mötas.[2]

Ljusdal idag- kvar av Östernäs finns panncentralen och en halvt riven byggnad.
Ljusdals så kallade skamfläck- men detta går ju att diskutera.
Bild från www.ljusdal.se

---

[1] Red Yngve Jonsson., “Östernässågen 1886-1995”,.Utgiven av Ljusdals Invest AB, 1996.

[2]http://www.ljusdal.se/invanare/arbeteboende/samhallsplanering/osternasutvecklingsomrade.4.3db91de012aa7c24a438000144.html